Att säga till
Edvin har blivit så stor på så kort tid. Han fyller snart ett och kan nu mer eller mindre säga till vad han vill. Alltså, på sitt sätt, men jag förstår ju honom.
Jag skulle gå iväg hemifrån idag och Erik och Edvin skulle stanna kvar hemma, men så följer lillfisen med ut i hallen och ger mig sina skor.
Sen ska han upp i famnen och så vill han att jag ska sätta på honom skorna.
Sagt och gjort.
Sen pekar han på jackan och säger "där där". Just det, man måste ju ha jacka om man ska gå ut.
Så pappan får helt enkelt skippa sina planer om innedag och klä på sig och gå ut.
Vill han ha en banan så kommer han med sin leksaksbanan och vill att man ska öppna den åt honom. Så då får man gå och hämta en riktig åt honom.
Han har tagit fyra steg på eget bevåg och han har kommit på att om man kör stutt i väggen när man är ute med gåvagnen, då får man sätta sig ner och vända vagnen innan man kan gå vidare.
Jag trodde att jag skulle vilja ha en bebis för alltid, men gud så kul det är att få vara med i en liten människas utveckling!
Tiden rinner i väg och barnen växer fort.
Söt är han din gobit.
Kram på er
Faster Ingrid
Amen to that :)
Och vilken djäkla go människa sen.
