ihja - same as it never was

Den var jobbig.
Vaknade av värkar kl 02:50 den 9/10 och kunde inte somna om efter det.
Ringde mamma och svärmor nån gång efter 05, mamma åkte ner till jobbet och jobbade undan så att hon kunde ta ledigt helt dagen efter och svärmor klev ur sängen och kom över till oss på en timme.

Vid 9-tiden åkte vi in till förlossningen för undersökning, en bit kvar av tappen och öppen 2 cm. Men det hade avtagit lite i styrka så de frågade om vi ville åka hem så vi gjorde det, med rekommendation att komma tillbaka när jag hade värkar med 3-5 minuters mellanrum.

Så vid 11 åkte vi till Max för käk och sen hemåt. Inne på Max tilltog det och det var rätt bökigt att stå mitt inne bland folk man inte känner, med en jättemage, och kvida.

Vi hann vara hemma till ungefär 13 innan vi tog beslutet att åka in igen, då hade jag skitont och det var max 5 mellan.

Blev inlagda av samma trevliga bm som första besöket, men snart var det skiftbyte och då kom häxan (om man får säga så).
Hon hittade bara en 2 cm tapp och "nådde inte ens in" för att känna hur öppen jag var.
Att jag hade idiotiskt ont och regelbundna värkar togs det ingen hänsyn till, utan "där kunde man ju inte vara och ta upp plats om man inte skulle föda barn".

Okej att jag inte var så långt gången, det är inget att göra åt. Men bemötandet var hemskt.

Hur som haver så åkte vi hem igen kl 15:30, och jag försökte med allt för att slappna av.

Värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum när jag stod (vilket var minst jobbigt med tanke på smärtan, men mest jobbigt med tanke på att jag varit vaken så länge).
Lade jag mig ner blev intervallet 4-6 min men MKT kraftigare.

Jossan sa åt mig att ställa mig i duschen, vilket hjälpte bra.
Men vid 19:30-tiden gav jag upp en tredje gång och ringde.

Berättade om tidigare besök och om hemskickningen. Marie (som sköterskan hette i luren) sa att jag skulle komma in iaf så jag antog att denna gången får jag nåt för smärtan. Sa även till om bemötandet av senaste barnmorskan.


Vid 20 var vi inne och möttes upp av bm Helena (jättemysig). Vilken skillnad på mottagande!
Efter undersökning konstaterade hon att tappen var borta och jag var öppen 3 cm så nu fick vi definitivt stanna!
In på ett rum och erbjöd mig att bada, vilket jag gjorde i nån timme. Otroligt bra smärtlindring - det hade jag faktiskt inte väntat mig.

Men sen började de vakna timmarna ta ut sin rätt och jag behövde stiga upp för att få försöka vila, så nästa steg blev ryggbedövning.

Narkosläkaren kom snabbt och gjorde sitt jobb snabbt. Liiite snett tog den men ändå funkade den super så vi sov både jag och Erik stötvis mellan 23 och 01.

Progressen på öppningsskedet härefter var något utdragen, jag var visst värksvag även denna förlossning, så bm (Rosie hade det blivit nu) tog vattnet och så småningom satte hon också värkstimulerande dropp.

Progressen gick framåt men det gick så segt så det började talas om snitt ändå för att jag till slut inte skulle orka mer. Jag somnade mellan värkarna som kom med 0,5-1 minuts mellanrum så jag var ju bra slut.
Bra att du kan slappna av så mellan dem, sa Rosie. Mja, snarare att jag är så slut att jag inte kan hålla mig vid medvetande.

Skiftbytet ägde rum och beslutsfattaren om vad vi skulle göra sen kom och det var Helena igen.
Hon tyckte att vi skulle försöka lite till.
Knappt två timmar efter att hon kommit in och känt mig öppen 7 cm med huvudet stående ganska högt upp, så ringde jag efter henne och sa att det GÅR INTE att hålla emot.

Öppen 10 men huvudet var fortf ovanför en viss kant så att krysta aktivt var inte på tal men jag kunde få "följa med kroppen lite". Lite? Det gick inte att göra lite.
Så Helena provade att hålla undan kanten och lät mig trycka och vips var han under kanten och vi var snart igång.

Jag har i dagsläget ingen exakt uppfattning om hur lång tid det tog därifrån men ganska snart fick jag krysta aktivt och tillslut var han ute.
Vilken upplevelse!


4138 gram och 53 cm och väldigt lik sin storebror som nyfödd :)