Nära och kära
Vi satt och diskuterade hemma jag och maken om vänner och bekanta.
Om vilka som hör av sig och vilka som inte gör det.
Det finns en trogen skara i mitt liv som liksom alltid finns där i bakgrunden, och som man alltid känner sig önskvärd hos trots att det kan gå långa stunder mellan gångerna man hörs eller ses.
Och så finns det en människa som trots tjafs och väldiga olikheter ändå fortfarande hör av sig ibland.
Det känns bra att jag är omtyckt, för så väljer jag att se på just detta.
Men sen finns det de, som man känner att man aldrig får grepp om.
De nya bekantskaper (för de blir aldrig gamla bekantskaper eftersom man till slut ger upp dem) som svarar på ens frågor men aldrig ställer någon motfråga, som verkar glad att vara med en men som aldrig föreslår något själv.
Man känner sig i vägen, att man tränger sig på...
Det är tur att jag har min familj.
Här känner jag mig aldrig i vägen :)
Denna problematik känner jag igen. Förut så ältade jag detta dagligen, nu försöker jag se det så att den lilla energi jag har lägger jag på människor som ger mig energi tillbaka. Resten sållas bort per automatik.
Men nu kan jag inte undvika att fundera på i vilket fack du lägger mig i ;)
Här är du heller aldrig i vägen :)
